Gudmundstjärn

Gårdens historia

Själva gården Gudmundstjärn har fått namn av den intilliggande tjärnen. Den har i sin tur namngivits efter en tragisk händelse på tjärnen. En sensommardag 1694 skulle bonden Gudmund Pärsson och hans piga åka flotte över tjärnen. Flotten välte och både Gudmund och pigan försvann i djupet och drunknade.

Historien börjar med Olof Pärsson

Gården Gudmundstjärn byggdes i slutet av 1700-talet av en nybyggare som hette Olof Pärsson. Han odlade upp skogen till åker och äng, skaffade djur och byggde boningshus, ladugård och lador. 1792 dog hans första fru och han gifte sedan om sig. Totalt fick han åtta barn men bara fyra levde till vuxen ålder. Livet på den här tiden var hårt och det var svårt att få maten att räcka till.

1831 tog Olofs son Nils över gården och då hade den utökats med ett nytt boningshus, skvaltkvarn, loge, bagarstuga, vedbod, härbre och smedja. Sonen Nils var sjuklig och under de 23 år som han bodde på gården, utvecklades inte självhushållet särskilt mycket. Han byggde dock bastan år 1836, ett hus där man eldade för att torka säden. Nils Olofssons dotter Sara Lena tog sedan över tillsammans med sin man Erik Jonsson.

Sara Lena – en ovanlig kvinna för sin tid

Sara Lena var en mycket driftig kvinna. Under hennes tid byggdes den vattendrivna, grovbladiga ramsågen. En fäbod anlades och redan 1863 installerades en vattenledning av genomborrade trästockar. Sara Lena var en mycket ovanlig kvinna för sin tid. Hon var mera lagd åt “karlgöra” än åt hushållsbestyr och annat “kvinnligt”. Hon deltog själv i en del nybyggnationer och hon tillverkade möbler på egen hand.

Den siste bonden

Sara-Lenas driftighet, initiativkraft och skaparförmåga ärvdes av sonen Nils Olof Eriksson som kom att bli den siste bonden på Gudmundstjärn. Sista generationen kom att bli hans tre döttrar som arbetade på gården ända upp i vuxen ålder. Nils Olof byggde snickarbod och spånhyvel och installerade kvarn och tröskverk i såghuset. Han byggde ett nytt boningshus när han skulle gifta sig och en ny, modern ladugård så sent som 1929.

På 1920-talet genomförde han ett Vild-Hussen-projekt i miniatyr då han grävde hundratals meter diken för att sänka vattenytan i tjärnen. Nils Olof Eriksson dog 1943 och året därpå övergavs gården. Hemmanet såldes till Indals kommun, som numera ingår i Sundsvalls kommun. En väg med någorlunda framkomlighet kom först 1961 då den nuvarande skogsbilvägen bröts. Men då var Gudmundstjärn för länge sedan avfolkat.

Ett av de sista riktiga självhushållen

Gudmundstjärn var ett av de sista riktiga självhushållen i vårt land där nästan allt som behövdes för överlevnaden producerades på gården. Så sent som på 1940-talet när gården övergavs var det bara ett fåtal saker som köptes utifrån. Fem generationer i rakt nedstigande led bodde här och för varje ny generation tillkom ett antal nya hus för olika ändamål. Som mest fanns här ett 30-tal byggnader.

Under alla de 165 år som Gudmundstjärn fungerade som självhushåll tillverkade kvinnorna på gården de kläder som behövdes. Ull kardades och spanns. Lin odlades, rötades, bråkades och häcklades. Det vävdes och syddes. Vadmal stampades i egen vadmalsstamp.

Maten var också av egen tillverkning. Kött och fisk saltades ner för kommande behov. Av mjölken gjordes ost och messmör och av grädden kärnades smör. Det bakades tunnbröd i storbak som pågick i flera dagar höst och vår. Salt, socker, strömming och några saker till måste av förklarliga skäl köpas utifrån. En del av dessa varor bytte man till sig mot hemkärnat smör. Andra betalades kontant för pengar som man fått för djur som sålts eller för skog som avverkats på den ganska stora skogsarealen.

Förutom att vara naturreservat så är byggnaderna vid Gudmundstjärn också skyddade som byggnadsminne.

Ängsflora och betad skog

Skogsmarken inom reservatet består till större delen av äldre gran- och tallskog. Merparten har tidigare gallrats eller plockhuggits och tidigare gick boskapen på bete här.

I ängs- och hagmarkerna på Gudmundstjärn finns arter som till exempel slåtterfibbla, bockrot, ormrot, norrlandsviol och stagg. Dessa finns framför allt på torra och näringsfattiga ytor. Traditionell slåtter, bete med får, nötkreatur och häst, kombinerat med successiva utglesningar av busk- och trädskikt, har under de senaste 25 åren bidragit till att ängsfloran överlevt och återkommit.

Fältgentiana – en exklusiv ängsart

Särskilt anmärkningsvärt är att fältgentiana påträffats vid Hästhagen. Fältgentiana räknas till de mer exklusiva ängsarterna som försvinner ganska snabbt när hävden upphör. Arten är en bra indikatorart för värdefull ängsmark. Målet för skötseln av all före detta ängsmark i reservatet är att den skall hävdas genom årlig slåtter och efterbete så att de hävdberoende arterna kan finnas kvar i livskraftiga bestånd.

Källa: https://www.lansstyrelsen.se/vasternorrland/besoksmal/naturreservat/gudmundstjarn.html